Ceson Lever!

Vi känner varandra rätt väl, Fredric Ceson och jag. Uppväxta i Gävle. Gravt konstintresserade. Vi har spelat musik ihop, eller rättare sagt: Fredric spelade med filmkameran och jag med analoga synthar på trånga scener i mörka lokaler. Så småningom började vi göra utställningar tillsammans, audiovisuella äventyr med siktet inställt att upphäva gränserna för bild och ljud. Till exempel “Roses Are Red2” och det starkt politiska “Förlåt Sverige” som gjordes speciellt för Galleri Erik Axl Sund i Stockholm och på Joe Hill-Gården i Gävle.

Nu har han precis tagit sig igenom en cancerbehandling - och kommit ut på andra sidan bärande på ett gnagande uttrycksbehov. Jag har aldrig sett honom så maxad. Han märker det säkert inte själv men hans konst har förändrats i själva spelet med kontraster. Det är fan på ett annat allvar den här gången! Konsthistorien från Caravaggio, Rembrandt, de la Tour, Turner och framåt viner genom bilderna. Släktskapet blir tydligare med ålderns rätt. Punkaren i honom är numera inte lika restriktiv vid att peka ut eller rent avhylla sina förebilder.

En av dem stavas Rembrandt Harmenszoon van Rijn.

Det handlar om ljus, skuggor, mörker, sömlösa övergångar, mystifikationer. Ceson utsätter sina fotografier för ett dallrande och förtrollande belysningsnummer. Han använder sig av en egen digital chiaroscuro-redigering, en teknik som kombinerar djärvt ljus med intensivt mörker för att understryka motivens djup. Precis som hos Rembrandt är det i skuggorna som det mystiska och dunkla väcker betraktarens nyfikenhet och fantasi. Dynamiken mellan synligt och dolt.

En av de mest grundläggande berättelserna i Cesons konst handlar om ”Det mänskliga tillståndet”. Genom att inte enbart avbilda t ex en skogsglänta, en katedral, en invasiv växt pressar han materialet i möjligaste mån för att trigga igång något existentiellt i oss som tittar. Därför bör man inte ha bråttom när man dyker in i Cesons värld.

Även om mörkret kryper in i motiven så kryper också ljuset in med besked. Här tycker jag   Ceson börjar närma sig de intensivt röda och gula nyanser som vi kan se bl a i den  engelske målaren William Turners verk. Turner var besatt av solens gulhet. På motsvarade sätt är Ceson besatt av guldockraheten i skymnings- och gryningsljuset.

Historiskt finns det faktiskt en överrubrik för denna stil: Klärobskyr. Eller (den snyggare varianten på franska): Clairobscur. Det ljus- och genomskimrande mörkret. Halvdunklet. Den medvetet diffusa fördelningen av dagrar och skuggor. Reflexer. Återsken.

Målet är, gissar jag, att vi ska uppfatta meningen med det onaturligt naturliga på insidan av våra ögonlock. Testa. Se bilden först och blunda sedan 15 sekunder och projicera motivet ur minnet på den inre biografduken som finns i ditt huvud - vad ser du? Ser du bara en råttfälla eller något mer? Bara en katedral i mängden av andra katedraler? Ännu en växt du inte vet namnet på?

Så: Hur blev det med ljuset som övergår i ljud, där Fredric och jag träffades en gång på 1990-talet? Jag tycker faktiskt hans bilder låter mer än någonsin. Det är massor av klanger, basgångar och kompakta pauser. Men den här gången påminner det mera om en stråkkvartett. Som här och var slår an ett ackord i fortissimo:          Jag Lever!!!

Text Mikael Strömberg, musiker, skribent och konstnär.